På denna vetenskapsled får du bekanta dig med lämningar och regionspecifik historia från andra världkriget och med hur landskapet i Kilpisjärvi såg ut tusentals år sedan då tallen växte i området. Du får också utforska den fantastiska vetenskapen bakom allt från sedimenten som finns kvar på bottnen av sjön Saanajärvi till växterna, lavarna, djuren och snön som växer, lever och finns kring stigarna du vandrar på.
Nedan får du en inblick till innehållet av Saanajärvi vetenskapsled. Mera innehåll hittar du i Kilpisjärvi vetenskapsleder -appen.
Lägg mäke till att de fyra första anhalterna på vetenskapslederna Saana och Saanajärvi är identiska.
Spår från andra världskriget
På Saana-fjällets norra sida går du genom ett befäst landskap från andra världskriget, även om det inte syns direkt. Miljön är översållad med oansenliga rester från dussintals eldställningar, kanonplattformar, värn och tält- och barackfundament. Idag måste man stanna upp för att upptäcka dessa spår av kriget som syns i form av olika slags gropar och diken samt rostiga föremål såsom konservburkar, tunnor och taggtråd.
Topografi, mikroklimat och växtdiversitet
Arktiska fjällområden, såsom Kilpisjärvi-regionen, kännetecknas av grov terräng. Berg och fjäll dominerar dessa nordliga landskap, men de har också många småskaliga topografiska inslag: åsar och klyftor, sänkor och kullar. Här har topografin formats av forntida orografiska lyft och istider, medan den lokalt fortfarande formas av nutida processer, såsom rinnande vatten, vindar och frost- och töväderscykler.
Ekoakustik: uppfatta förändringar i landskapet med hjälp av ljud
De avlägsna landskapen innanför den arktiska cirkeln uppfattas ofta som vilda och orörda i jämförelse med mer tätbefolkade områden i Europa. Turismen i dessa områden tilltar emellertid, inte bara under sommarmånaderna utan även under vintern. Det här är givetvis en positiv sak för lokalbefolkningen och besökarna, och genom god kontroll kan turismens påverkan på landskapet minimeras. Vissa aktiviteter kan ändå ha långtgående konsekvenser, som kan vara svåra att förstå.
Fjällämmeln är en gnagare som hör till sorkarna. Den är känd för sin färgteckning och sin stundvis ettriga natur, och kanske främst för sina periodvisa vandringar. Något som är speciellt för den här gnagaren är dess föda, som till en betydande del består av mossa. Under vintern äter lämmeln huvudsakligen mossa. Även under sommaren utgör mossa en stor del av dess föda. Mossa har ett dåligt näringsvärde och därför är lämlarna tvungna att äta stora mängder av den, och efter ett lämmelår kan fjällhedarna vara tämligen avbetade. Å andra sidan producerar lämlarna mycket spillning, som syns överallt på fjällen efter ett lämmelår.
Denna vetenskapsled innehåller tre anhalter om "mikrovärldar" - relativt små ställen såsom stenar, små dammar eller vattendrag som lockar till sig en relativt stor mångfald av olika växter, svampar och smådjur. Under en vistelse på Kilpisjärvi biologiska station började Till Bovermann intressera sig för ljuden och de inbördes sambanden i sådana mikrovärldar. Han spelade in dem och uppträdde tillsammans med dem med sitt elektroniska system för livekodning. Du hittar dessa konstverk i Kilpisjärvi vetenskapsleder -appen.
Tyska infrastrukturprojekt och tvångsarbetare
Tyskarna hade uppskattningsvis 30 000 fångar och tvångsarbetare i Finland. Omkring 9 000 av dem togs på den arktiska fronten och resten från tyskockuperade länder. De flesta var sovjetiska soldater men det fanns också tvångsarbetare och fångar från många andra länder. Dessa kom från hela det tyskockuperade Europa, bland annat från Polen, Serbien, Danmark och Norge. Detta var en kort och anmärkningsvärt internationell period i Lapplands historia, med fler utlänningar än lokala invånare i norra Finland. Sammanlagt etablerade tyskarna omkring 200 krigsfångeläger i Finland, och även några i Kilpisjärvi.
Fjällfågelpopulationer är dynamiska och siffrorna förändras från år till år. Många av fjällfåglarna är inte särskilt trogna sina tidigare häckningsplatser och kan förflytta sig långa sträckor när de söker en lämplig plats att häcka på. Fjällfågelpopulationernas förändringar är knutna till klimatförhållandena, men även insekts- och gnagarpopulationerna påverkar förekomsten av fåglar.
Leriga tidsmaskiner
Olika sjöar och dammar är typiska för det arktiska landskapet. Vattenområdena är viktiga livsmiljöer och erbjuder resurser för djurlivet och har en viktig roll i kretsloppet för kol och näringsämnen. Sjöar fungerar också som långvariga materialkällor och kolsänkor. Skikt med lera, eller sediment, avsätts kontinuerligt på sjöarnas bottnar. Sedimenten bildar ofta metertjocka kronologiska avlagringar av tidigare vatten- och landlevande organismer, finkornig lera och silt från avrinningsområdet och luftburna partiklar såsom växtpollen och sot.
Lång tradition av fiske och flyttning av fisk
Jägar- och samlarfolk har bedrivit fiske i Lappland sedan slutet av den senaste istiden. På senare tid har man fiskat i sjöar, särskilt under renskötselns säsongsbundna vandringar, och fisk har därför varit en viktig del av kosten. Flyttning av fisk (dvs. flyttning av fisk från en sjö till en annan) till fiskfria sjöar har förekommit allmänt åtminstone sedan renskötseln började.
Antropogena utsläpp av växthusgaser har orsakat större delen av jordens klimatuppvärmning under det senaste århundradet. Men planetens klimat har alltid förändrats. Hur skiljer sig dagens klimatförändring från tidigare förändringar?
Slutet på den senaste istiden
Efter den sista istiden värmdes klimatet upp av ökad solinstrålning som berodde på förändringar i jordens position på sin omloppsbana. Kanten av den fennoskandiska inlandsisen började dra sig tillbaka från den norska kusten för 11 700 år sedan och jordens nuvarande mellanistid, holocenen, inleddes. Landskapet kring sjön Saanajärvi var isfritt för omkring 10 500 år sedan. Inlandsisens kant fanns kvar söder om sjön Kilpisjärvi, som då var en isdämd sjö med en vattennivå som låg mer än 500 meter över havet.
Från slutet av 1950-talet och fram till sent 1970-tal fanns det en skidlift på Saana-fjällets södra sluttning. Du kan fortfarande hitta spår av den i sluttningen, bland annat betongfundamenten för liftens nedre del, som finns intill stigen, och några rostande liftvajrar. Liftens överdel finns längre upp i sluttningen, som numera ligger inom naturskyddsområdet. Slalomåkning började bli populär i hela Finland på 1950-talet, och den första skidliften öppnades 1951 i Grankulla. Lapplands första lift öppnades i Pallas 1953. Skidliften på Saana var en av de första skidliftarna i Finland.