Helsingfors universitets historia kan delas in i tre tidsperioder som följer det finländska samhällets utveckling som en del av det svenska riket, det kejserliga Ryssland och till slut det självständiga Finland.
Det första skedet i Helsingfors universitets historia sträcker sig från dess grundande som ett universitet i det svenska riket år 1640 fram till finska kriget år 1808. Universitetet grundades som Kungliga Akademien i Åbo. Grundandet av universitetet var en fortsättning på en lång tradition av utbildning i Finland. Det är känt att flera tiotals personer som hörde till Åbo stift studerade vid universitetet i Paris redan på 1300-talet.
Det andra skedet av universitetets historia, som en del av det ryska riket, omfattar Storfurstendömet Finlands historia 1809–1917. År 1809 bytte universitetet namn till Kejserliga Akademien i Åbo (vissa källor anger Kejserliga Åbo Akademi). När universitetet flyttades till Helsingfors 1828 ändrades namnet till Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland.
Det tredje skedet i universitetets historia, som universitet i Republiken Finland, började när Finland blev självständigt år 1917. Universitetets namn ändrades till Helsingfors universitet 1919.
Innehållet på webbplatsen har i huvudsak redigerats av FM Pia Österman.
Kungliga Akademien i Åbo, nuvarande Helsingfors universitet, grundades 1640 som en del av den många hundra år långa europeiska universitetstraditionen. De äldsta universiteten i Sydeuropa, såsom Bologna och Salamanca, är mer än 900 år gamla och de äldsta universiteten i Norden, Köpenhamn och Uppsala universitet, är mer än 500 år gamla. Helsingfors universitet är det äldsta universitetet i Finland.
Grundandet av universitetet var en fortsättning på en längre tradition av utbildning i Finland. Det är känt att flera tiotals begåvade ungdomar som hörde till Åbo stift studerade vid universitetet i Paris redan på 1300-talet. Finländska Olof Magnusson var till och med rektor för universitetet i Paris på 1430-talet. Under medeltiden studerade personer födda i Finland också bland annat vid universitet i Prag, Rom och Louvain. Vi vet att Mikael Agricola, som översatte Nya testamentet till finska, under tiden för reformationen på 1530-talet studerade i Wittenberg, där han bland annat samarbetade med Martin Luther, Philipp Melanchthon och andra företrädare för reformrörelsen.
Helsingfors universitet grundades i Åbo den 26 mars 1640, då drottning Kristina var regent. Under namnet Kungliga Akademien i Åbo införlivades universitetet i det traditionella universitetssystemet, som präglades av drag som var gemensamma för alla europeiska universitet, såsom undervisning på latin och en indelning i fyra fakulteter. Innan akademien grundades hade en grundlig utbildningsreform genomförts i Sverige på 1620-talet. Reformen speglade Sveriges ställning som en europeisk stormakt under 1600-talet. I och med utbildningsreformen styrdes studentströmmen som i hundratals år gått till utländska universitet till rikets fyra egna universitet i Uppsala (1477), Tartu (1632), Åbo och Lund (1666).
Det var främst greve Per Brahe, biskopen i Åbo stift Isak Rothovius och presidenten i Åbo hovrätt Jöns Kurck som drev på grundandet av ett universitet i Österlandet, det vill säga de sydvästra delarna av dagens Finland. Greve Brahe förväntade sig att universitetet skulle plantera i folket den rätta gudfruktigheten, anständighet, duglighet, dygder, lovliga näringar och allt slags gott liv även här.
Kungliga Akademien i Åbo var ett av fyra svenska universitet under stormaktstiden. Dess främsta uppgift var att utbilda präster, tjänstemän, läkare och officerare så att de kunde använda den bästa tillgängliga kunskapen i sitt arbete. I fundationsbrevet definierades akademiens uppgift som att undervisa i och utöva alla oförbjudna läroämnen, såsom den heliga skrift, lag och rätt, medicin och andra vetenskaper. Utöver detta bedrevs där forskning och disputationer och promotioner genomfördes.
Akademiens undervisning och forskning var tätt sammankopplade med luthersk teologi och europeisk humanism. Akademien var centrum för prästerskapets utbildning. Största delen av akademiens studenter blev präster. Universitetet spred också allmänbildning och renässanshumanismens anda till adliga och borgerliga unga. Vid universitetet studerades bland annat världsalltets uppbyggnad, materiens natur och mekanikens lagar. Man kartlade också jordens resurser och forskade i finska språket och kulturen.
Kristinas universitet, eller Aura universitet som det också kallades, förblev relativt litet under hela sin tid i Åbo. År 1640 bestod det akademiska samfundet av 250 studenter och elva professorer: tre vid teologiska, en vid juridiska, en vid medicinska och sex vid filosofiska fakulteten. Antalet studenter och professorer förblev så gott som oförändrat under hela Åboperioden, i 187 år.
Studenterna studerade först vid filosofiska fakulteten. Efter det hade de möjlighet att specialisera sig vid teologiska, juridiska eller medicinska fakulteten. Även om universitetet var litet till sin storlek hade det en avgörande betydelse som förmedlare och skapare av nya idéer.
Universitetet grundades som en självständig institution. Utöver att universitetet hade rätt att tilldela lärda grader hade det egen förvaltning, rättskipning, bestraffningsrätt och skattefrihet. Akademiens självständiga ställning garanterades av egna inkomstkällor. Universitetets ekonomi grundade sig fram till år 1811 på skatteförläningar; akademien samlade in skatt från hundratals hemman och tionden från flera socknar för att upprätthålla sin verksamhet.
Universitetets grundare drottning Kristina var intresserad av vetenskap. Hon stödde universitet och anlitade lärda till sitt hov, bland annat den berömda filosofen och matematikern René Descartes. När Helsingfors universitet grundades var drottningen bara 13 år gammal.
Kungliga Akademien i Åbo hade starka kopplingar till den europeiska universitetstraditionen, men det var ett relativt perifert, mindre bemedlat och vetenskapligt isolerat universitet. Tack vare akademien behövde de finländska studenterna inte längre resa till universiteten ute i Europa för att få den utbildning de behövde.
Å andra sidan innebar detta att finländarnas direkta kontakter med Europas vetenskapliga center minskade i slutet av 1600-talet, och därför blev den vetenskap som bedrevs i Åbo, i synnerhet inom naturvetenskaperna och medicin, efter i den snabba utvecklingen på europeiska kontinenten.
De starka banden mellan kyrkan och universitetet påverkade den vetenskap som bedrevs vid universitetet på ett avgörande sätt. Bibeln studerades och förklarades flitigt, samtidigt som dess auktoritet var absolut; det var inte tillåtet att ifrågasätta Bibeln i vetenskapens namn eller med vetenskapliga metoder. Alla uppfattningar som avvek från den lutherska bekännelsen tillbakavisades häftigt. I Åbo fanns det stor misstro gentemot många synsätt som redan godtagits i Kontinentaleuropa. Till exempel ansågs cartesianismen och kopernikanismen stå i konflikt med Bibeln, och dessa synsätt förkastades.
Till skillnad från i dag var syftet med universitetet på 1600-talet inte att tänka på nya, kreativa sätt eller bedriva ny vetenskaplig forskning. Kungliga Akademien i Åbo var i egentlig mening inte ett vetenskapsuniversitet, utan snarare en undervisnings- och utbildningsinstitution för kyrkans män. Vid akademien undervisades endast de verk som bestämdes i universitetets grundstadgor, statuterna. På så sätt förmedlades endast kunskap som konstaterats vara korrekt och bevisad till de nya generationerna av präster.
Vid Kungliga Akademien i Åbo skrevs under perioden 1640–1808 sammanlagt mer än 3 000 avhandlingar för magistergraden. Genom att försvara dessa avhandlingar som ofta skrevs av professorerna visade studenterna sin vetenskapliga kompetens. De stod också för kostnaderna för att trycka avhandlingarna. Avhandlingarna som behandlade olika aktuella ämnen utgjorde ett centralt forum för spridning av de nyaste vetenskapliga resultaten och tankarna och ett viktigt alternativ till den föreläsningslitteratur som noggrant bestämdes i statuterna. Många professorers mest omfattande verk var publicerade som avhandlingsserier.
I enlighet med statuterna föreläste professorerna i en timme varje måndag, tisdag, torsdag och fredag. Onsdag och lördag var reserverade för disputationer. Utöver det erbjöds studenterna privatundervisning mot betalning av såväl professorerna som privatlärare och äldre studenter. Professorerna vid akademien var månglärda, och att flytta över från en disciplin till en annan var snarare en regel än ett undantag. Undervisningsspråken vid akademien var latin och svenska. På grund av bristfälliga resurser utfördes inga vetenskapliga experiment vid akademien, och inga observationsinstrument anskaffades, förutom professorernas egna instrument.
Den största av fakulteterna, filosofiska fakulteten, var till sin karaktär den grundläggande fakulteten där alla studenter inledde sina studier. Först senare hade de möjlighet att specialisera sig vid andra fakulteter. Forskningen i det finska språket började tidigt vid filosofiska fakulteten. Professor Aeschilleus Petraeus (1593–1657) publicerade redan 1649 en beskrivning av det finska språket, Linguae Finnicae brevis institutio. Andra språk som studerades flitigt var de klassiska språken, det vill säga Bibelns originalspråk hebreiska, grekiska och latin. Undervisning i retorik passade också väl in i prästutbildningen.
De bästa vetenskapliga resultaten vid akademien på 1600-talet uppnåddes inom forskningen i Bibelns originalspråk hebreiska. Biskop Johannes Gezelius den äldre inledde i början av 1670-talet sitt arbete med ett textkritiskt, svenskspråkigt kommentarverk till Bibeln. Han utbildade också sin son Johannes Gezelius den yngre för detta arbete. Deras internationellt sett högklassiga verk publicerades år 1728.
Vid universitetet gavs undervisning i musik, teckning, fäktning, ridning och moderna språk som franska och italienska. Detta var färdigheter som unga adelsmän behövde, och undervisningen gavs av exercitiemästare, yrkesmän inom sin bransch som anställts av universitetet. Vid universitetet arbetade alltså fäkt- och ridlärare lika väl som professorer i grekiska.
Tack vare traditionen med exercitiemästare blev verksamheten vid universitetet mycket mångsidigare. Många av dagens discipliner, såsom forskning och undervisning i moderna språk, musikvetenskap, gymnastik- och idrottsvetenskap och institutioner som universitetets ritsal, har sina rötter i traditionen med exercitiemästare.
När hattpartiet tog makten 1739 spred sig idén om att bättre utnyttja landets resurser, såväl inom industrin som inom lantbruket, i det svenska riket. Det krävde noggrann kartläggning av landets naturresurser och befolkning.
Därför blev statistisk forskning en väsentlig del av de svenska universitetens verksamhet, även i Åbo. Samtidigt som det samlades in information om olika orter gjordes också flera historiska sockenbeskrivningar, som sedermera har visat sig vara värdefulla.
Tidsperioden 1740–1760 var nyttotänkandets guldålder vid Kungliga Akademien i Åbo. Precis som i de övriga svenska universiteten grundades en professur i ekonomi även i Åbo. Även de materiella förutsättningarna för forskning förbättrades genom att bygga kemiska laboratoriet och anatomiehuset i Åbo, samt en egen trädgård och ett eget apotek för akademien. Det anspråkslösa biblioteket utvidgades också.
Under nyttans tidevarv steg naturvetenskaperna i aktning i förhållande till de klassiska vetenskaperna. I början av 1700-talet gjorde svenska forskare som Anders Celsius (1701[RE3] –1744) och Carl von Linné (1707–1778) den svenska naturvetenskapliga forskningen världsberömd. Enligt den nya strömningen inom teologin, naturlig teologi, bevisade naturen i sig Guds existens och människan prisade Gud genom att använda sig av naturvetenskaperna. Man ansåg alltså inte att den naturvetenskapliga forskningen stod i strid med religionen. Tvärtom, Gud hade skapat en helhet där varje sak och varelse hade en uppgift, och det var vetenskapens sak att utreda vilken den uppgiften var.
Vid Kungliga Akademien i Åbo gynnades praktiskt inriktad forskning med samhällelig betydelse. Avhandlingar som skrevs under ledning av professorn i ekonomi P. Kalm (1716–1779) och professorn i kemi P. A. Gadd (1727–1797) liknade till och med handböcker och de publicerades gärna på svenska i stället för på latin. Syftet var att präster från landsbygden skulle kunna använda sig av forskningsbaserad kunskap när de återvände till sin hemort.
Den praktiskt inriktade forskningen fokuserade i första hand på jord- och skogsbruk. Avhandlingarna innehöll anvisningar för dikning av åkrar, sådd, skogsvård, skötsel av den egna köksträdgården och även tillverkning av mat, dryck och läkemedel av olika inhemska råvaror. Inom kemin studerades bland annat färgväxter, alun, pottaska, salpeter, murbruk och cement. Ett av syftena med hattpartiets merkantilistiska politik var att undvika dyr import. Därför försökte man med hjälp av universitetets professorers expertis producera importvaror som siden, kryddor, färgämnen, tobak och bomull i hemlandet, ofta med dåligt resultat.
De nya idéerna där befolkningen sågs som en resurs för samhället tillsammans med de nya medicinska strömningarna ledde i sin tur till att allt mer uppmärksamhet ägnades åt hälso- och sjukvården. Landet var glest bebott och ofta fanns det inga utbildade läkare när de behövdes.
Folket tydde sig till kloka gubbar och gummor och fältskärer som fått sin utbildning av klockare, barberare och inom militären. Som ledare av sockenförvaltningen skötte prästerna också frågor inom hälso- och sjukvården. De kunde ju läsa och hade kontakt med högre makter.
Prästgårdarna fungerade ofta som ett slags hälsovårdscentraler på många orter. Under nyttans tidevarv krävdes det allt bättre kunskaper i medicin av prästerna, för att de skulle kunna vara till större hjälp i sina hembygder. De större kraven på prästerna förutsatte också att vetenskapsområdet medicin utvecklades vid universitetet.
I Åbo förnyade professor Elias Til-Landz (1640–1693) undervisningen i medicin. Han utförde bland annat den första anatomiska demonstrationen i Åbo, det vill säga den första anatomiska dissektionen av en människokropp. Til-Landz var också intresserad av botanik och främjade farmacin bland annat genom att utveckla och katalogisera medicinalväxter.
Vetenskapen utvecklades snabbt i Europa i slutet av 1700-talet. Inom matematiken och fysiken gjordes många nya upptäckter, som sir Isaac Newtons gravitationsteori. Även Kungliga Akademien i Åbo upplevde en betydande utvecklingsfas i slutet av 1700-talet. Man övergick från en praktiskt inriktad vetenskap till mer teoretisk forskning och systematiska observationer, bland annat inom astronomin, fysiken och kemin. Vid akademien studerades bland annat världsalltets uppbyggnad, materiens natur och mekanikens lagar.
Akademiens avancemang inom naturvetenskaperna baserade sig på ökade internationella kontakter och särskilt begåvade individer. De mest betydande bland dem var astronomen A. J. Lexell (1740–1784), som år 1770 beräknade en komets bana som sedermera namngavs efter honom, och mineralkemisten Johan Gadolin (1760–1852), som uppnådde världsberömmelse när han år 1794 upptäckte ett nytt grundämne, yttrium (Y).
Akademiens kontakter till andra vetenskapliga center i Sverige och Kontinentaleuropa ökade märkbart i slutet av 1700-talet. Studenterna och lärarna reste till andra universitet i Europa för att upprätthålla kontakten med de nya strömningarna inom vetenskapen. Professorer som nyhumanisten H. G. Porthan, teologen J. Gezelius, kemisten J. Gadolin och läkaren E. Til-Landz förmedlade genom sin forskning och undervisning hemma i Åbo de nya idéer de kommit i kontakt med under sina resor. På så sätt kunde akademien hålla sig betydligt bättre informerad om vetenskapens nya trender och forskningsmetoder än tidigare.
Vid sidan av naturvetenskapernas utveckling steg också de klassiska språken och antikens ideal i aktning igen tack vare den nya europeiska tankeinriktningen nyhumanismen i slutet av 1700-talet. Detta syntes bland annat i latinets stärkta ställning som undervisnings- och examensspråk. Nyhumanismen inspirerades av utgrävningar i Herculaneum, Pompeji och Rom. I Åbo var den främsta representanten för inriktningen tidsålderns centralgestalt, professorn i vältalighet H. G. Porthan (1739–1804).
Slutet på den svenska tiden var en blomstringstid för Kungliga Akademien i Åbo.
Finska kriget mellan Sverige och Ryssland (1808–1809) innebar en stor omvälvning i Finlands historia. Som en följd av kriget fick Finland som storfurstendöme under Ryssland autonomi och en statlig karaktär. Universitetet blev ett kejserligt ryskt universitet, som bland annat gick under namnen Kejserliga Akademien i Åbo, Kejserliga Åbo Akademi och Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland.
Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland hade en särställning; Rysslands tronföljare var universitetets kansler under nästan hela 1800-talet. Det finländska universitetet löd alltså direkt under kejsaren och var inte underställt generalguvernörens och senatens förvaltningssystem. Universitetets kansler stod högre i rang än generalguvernören.
Kejsar Alexander I gav universitetet en central ställning i det nya storfurstendömet och utvidgade universitetet på ett aldrig tidigare skådat sätt. Universitetets utgiftsstat fördubblades år 1811. Universitetets ekonomiska självständighet försvagades dock när den övergick från att basera sig på egna skatteförläningar till att ingå i de allmänna statsfinanserna. Det tillsattes också flera nya tjänster vid universitetet. Sex av dessa var professurer: en vid teologiska, en vid juridiska, en vid medicinska och till och med tre vid filosofiska fakulteten. Dessutom tillsattes tolv nya adjunktstjänster och tre lektorat i språkundervisning, och tre tjänster som exercitiemästare gjordes permanenta.
Utökningen av universitetet var så stor att universitetet blev som en helt ny läroanstalt. En motsvarande utvidgning har inte skett sedan dess. Även på längre sikt, under hela den ryska perioden 1809–1917, utökades universitetet betydligt. Antalet professorer tiodubblades och antalet studenter sexdubblades från cirka 400 till drygt 3 000.
Verksamheten som hade fått en bra start i Åbo fick ett dramatiskt slut i och med den brand som bröt ut 1827 och nästan förstörde hela staden. En stor del av universitetets byggnader skadades också, och en del av dess samlingar och övriga egendomar förstördes. Den nya regenten, kejsar Nikolai I, bjöd också på ytterligare dramatik. Strax efter branden kom en kurir med ett reskript till universitetets ledning, där kejsaren påbjöd att universitetet med sina egendomar, sin personal, sina professorer och sina studenter skulle flyttas till storfurstendömet Finlands nya administrativa centrum, dess nya huvudstad Helsingfors.
I och med flytten fick universitetet en symboliskt viktig ställning och flera imponerande byggnader i huvudstadens centrum. Universitetets huvudbyggnad (1832) placerades på den mest centrala platsen i Helsingfors, mitt emot senaten. På så sätt kunde det akademiska samfundet följa det finländska samhället från en central plats och kejsarens representanter kunde övervaka universitetet.
Precis som de andra byggnaderna runt Senatstorget ritades även huvudbyggnaden av arkitekten C. L. Engel (1778–1840). I hans arkitektur representerade den nya huvudstaden Rysslands grekisk-kejserliga humanism. Universitetets huvudbyggnads arkitektur hänvisar till antikens kulturarv. Utöver huvudbyggnaden fick universitetet flera andra byggnader: ett kliniskt institut och accouchementshus (1832), en botanisk trädgård (1832), ett astronomiskt observatorium (1834) och ett universitetsbibliotek (1840). Så fick universitetets starka närvaro i Helsingfors kärncentrum sin början.
Alla universitetets naturvetenskapliga samlingar förstördes i Åbo brand, så insamlingsarbetet måste börja om från början. Insamling och kartläggning av information och den linnéska systematiseringstraditionen blomstrade i Helsingfors i början av 1800-talet. Hemlandets natur, landskap och klimat kartlades och samlingar som beskrev Finlands växter, djur och mineraler samlades in. Den finländska parasitmaskforskaren Alexander von Nordmann (1803–1866) och lavforskaren William Nylander (1822–1899) blev internationellt berömda tack vare sitt arbete med att samla in, undersöka och systematisera sina prover.
På 1820-talet anammades vid universitetet den idé om bildningsuniversitetet som formulerades av tysken Wilhelm von Humboldt (1767–1835) år 1809. Målet var att bilda människan och öka hennes självkännedom med hjälp av vetenskapen; Bildung durch Wissenschaft. Den humboldtska idén var väldigt modern och framsynt i sin vidsynthet och sin betoning av vetenskaplighet. Den mest betydande tillämparen av det nyhumanistiska idealet i Helsingfors var professor J. V. Snellman.
Den tyska nyhumanismen tillämpades i universitetets nya statuter år 1828. Enligt den tyska universitetsmodellen skulle mångvetenskapliga studier ersättas med en djupgående förtrogenhet i ett avgränsat ämnesområde. Doktorstiteln, som tidigare hade varit synonym med magistertiteln, blev en akademisk titel som krävde tilläggsstudier. Det började också krävas att disputanden själv skulle skriva sitt examensarbete. Forskningen fick en betydligt mer central ställning än tidigare och de flesta vetenskapsområdena strävade nu efter att specialisera sig. I och med statuterna år 1828 togs därmed ett viktigt steg mot dagens vetenskapsuniversitet.
Även fakulteternas rangordning förändrades. Det blev svårare att få en studieplats, vilket delvis lyfte det propedeutiska ansvaret från filosofiska fakultetens axlar. Filosofiska fakulteten blev den egentliga doktorsfakulteten och de övriga fakulteterna satsade på yrkesutbildning. Juridiska fakulteten spelade en central roll i uppbyggandet av storfurstendömet Finlands rättsordning och växte relativt sett mest av alla fakulteter i början av 1800-talet.
I enlighet med bildnings- och vetenskapsuniversitetets ideal antog universitetet också en nationell och allmän bildningsuppgift. Första paragrafen i universitetets statut lyder i sin helhet: "Kejserliga Alexanders Universitetet är inrättadt i ändamål att befordra Wetenskapernes och de fria Konsternes förkofran i Finland, samt att derjemte dana dess ungdom till skicklighet för Kejsarens och Fäderneslandets tjenst." Universitetet skulle ta ansvar för tjänstemanna- och medborgarmoralen, sprida bildning och ansvar samt fostra till självständigt tänkande och fri forskning.
Det var uttryckligen universitetet som fick i uppdrag att sammansvetsa invånarna i storfurstendömet Finland till en nation. I mötet mellan bildningsuniversitetets ideal och de nationalromantiska strömningarna i Europa väcktes den finländska nationalismen till liv vid det autonoma Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland. Ingen annanstans i världen har ett universitet spelat en lika central roll i att väcka en nationell anda som i Finland.
Skiftet mellan 1800- och 1900-talet var en händelserik period. Såväl inom forskningen som inom politiken tillämpades ett nytt, mer kritiskt sätt att tänka. Studierna och forskningsmetoderna utvecklades och allt fler vetenskapsområden specialiserade och differentierade sig.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var vetenskapen och forskningen på stark uppgång i Europa. I och med att boktryckarkonsten utvecklades och det blev billigare att trycka böcker, ökade mängden tryckt och uppdaterad forskningsinformation snabbt. Forskningsverksamheten utvidgades och det blev vanligare att resa. Detta påverkade också undervisningen och forskningen vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland i slutet av 1800-talet. Förändringen visade sig bland annat i form av att laboratorie- och seminarieforskning inleddes, undervisningen och forskningen effektiviserades, avhandlingarnas kvalitet förbättrades och nya discipliner blev till.
Inom vetenskapen blev det kritiska forskningsgreppet starkare. Källkritik blev vanligare och mätresultaten mer exakta. De kvantitativa metoderna var utmärkande för tiden; man arbetade med siffror, experiment och statistik. Ett metodkritiskt grepp ersatte den religiösa och idealistiska världsbilden och det idealiserande, romantiska vetenskapliga greppet. De samtida upplevde att man hade övergått från mystiska och övernaturliga förklaringar till exakt vetenskaplig forskning.
Inom naturvetenskaperna ökade laboratorieforskningen och laboratorieundervisningen. De nya lokaler som laboratorierna behövde byggdes, bland annat byggnaderna för institutionerna för kemi, fysik, fysiologi och botanik samt patologisk-anatomiska institutionen. Laboratorierna möjliggjorde en ny typ av vetenskaplig forskning. Den finländska vetenskapen hade framgång i användningen av empiriska metoder, mätningar och experiment.
Till de mest betydande finländska vetenskapliga framgångarna på 1900-talet hör Robert Tigerstedts forskning om blodomloppet, Gunnar Ekmans arbete med embryoutvecklingen hos vattensalamandern, Fredrik Elfvings experiment med växternas tillväxtriktning, E. A. Homéns experiment med streptokocker, V. A. Heiskanens observationer om gravitationen, Yrjö Väisäläs triangelmätningar på en geodetisk baslinje, Jarl Wasastjernas mätningar av atomers storlek, J. J. Sederholms forskning om berggrunden och Yrjö Ilvessalos skogsinventeringsprojekt. För de teoretiska vetenskapernas del löste K. F. Sundman trekropparsproblemet inom dynamiken år 1912 och Gunnar Nordström konkurrerade med Albert Einstein inom området för relativitetsteorins skalära gravitationsteori.
De humanistiska ämnena införde seminarieundervisning, det vill säga undervisning i små grupper. På seminarierna användes ofta ett seminariebibliotek som samlats in för ändamålet och bestod av litteratur inom området. Runt dem utvecklades senare institutioner med arbetsrum och föreläsningssalar, liknande de naturvetenskapliga laboratorierna. Som ett uttryck för den statistikförande eran byggdes också Nationalmuseet som blev centralt för forskningen i arkeologi och etnologi, det för historikerna viktiga Statsarkivet, Finska litteratursällskapets huvudbyggnad som var fennougristernas hemvist och Ateneum som var till stor nytta för konsthistorikerna.
Vid sidan av den vetenskapliga utvecklingen förändrades också samhället. Ståndssamhället utvecklades mot ett medborgarsamhälle och befolkningens allmänna bildningsnivå ökade märkbart. Allt fler av universitetets studenter var finskspråkiga och deras sociala bakgrund förändrades. Universitetsutbildningen blev en allt viktigare väg till högre social status. Vid tiden för första världskriget uppgav mer än tre fjärdedelar av de nya studenterna vid universitetet att de hade finska som modersmål.
Vid sekelskiftet växte universitetet starkt. Lärarkåren blev flerfaldigt större och antalet docenturer ökade märkbart. Utvecklingen var en följd av den vetenskapliga specialiseringen, en slags naturlig tillväxt. I och med de nya tjänsterna etablerade många vetenskapsområden sin ställning, till exempel kemi, geologi, geodesi, meteorologi, hydrologi, livsmedelsvetenskap, lantbruksvetenskap och forstvetenskap. Antalet studenter ökade så mycket att samtida talade om ett regelrätt studentöverflöd. Under första världskriget (1914–1917) fanns det i genomsnitt 3 000 närvarande studenter vid universitetet. Ökningen påverkades märkbart av att även kvinnor fått rätt att studera. I och med att universitetet och antalet professorer och studenter växte, växte och differentierades också fakulteterna.
Sekelskiftet var en tid av ekonomisk tillväxt för såväl Finland som universitetet. I skogsindustrins släptåg blev landet rikare och ny teknik, såsom telegrafen och järnvägen, moderniserade samhället. Efterfrågan på utbildning ökade och antalet statliga tjänster sexdubblades från år 1870 till år 1910. Den allt mer elektrifierade och tekniskt avancerade industrin behövde också mer forskningskunskap och högutbildade anställda. Som en följd av detta grundades Tekniska högskolan (1908) och Helsingfors handelshögskola (1911) separata från universitetet och underställda Handels- och industriministeriet. Under universitetets filosofiska fakultet grundades Agrikultur-ekonomiska sektionen (1902) för att främja undervisningen och forskningen i jord- och skogsbruk. Sektionen utvecklades snabbt till en egen agrikultur-forstvetenskaplig fakultet (1924).
Den kraftiga ökningen av antalet studenter vid sekelskiftet och grundandet av högskolorna väckte diskussion om universitetsundervisning utanför Helsingfors. På medborgarnas initiativ samlades medel in för att grunda två nya universitet i Åbo. På grund av första världskriget kunde dessa planer emellertid inte genomföras, så svenskspråkiga Åbo Akademi (1919) och finskspråkiga Åbo universitet (Turun Suomalainen Yliopisto, 1920 grundades först av den självständiga republiken Finland.
I slutet av första världskriget (1914–1917) frigjorde Finland sig från det ryska imperiet och blev självständigt. Universitetet fick än en gång anpassa sig till en nya situation. Genom en förordning från februari 1919 ändrades dess namn till Helsingfors universitet. Samma år utnämndes universitetets professor i förvaltningsrätt K. J. Ståhlberg till republikens första president.
I det självständiga Finland axlade universitetet också ansvaret för det nationella bildningsprojektet. Vetenskapen inriktades på att främja byggandet av en ny nation och samhällsutvecklingen. De discipliner som den nya staten behövde för att klara sig och blomstra utvecklades kraftigt. Sådana vetenskapsområden var till exempel statsvetenskap, medicin, etnologi, forstvetenskap och agrarvetenskap. Med hjälp av vetenskap främjades en nationell ideologi och motiverades det finländska samhällets självständighet och uppkomsten av en ny nation. En av hörnstenarna i politiken hos den vita sidan som vann i finska inbördeskriget (1917–1918) var att sprida undervisning och bildning bland folket. På så sätt skulle man i fortsättningen förebygga en utveckling likt den som ledde till inbördeskriget.
Senaten för Finland tog över den roll i förhållande till universitetet som kejsaren tidigare innehade. Universitetet underställdes alltså inte direkt landets högsta ledning, presidenten, utan kejsarens och kanslerns roll ersattes av ministern för undervisnings- och kyrkoärenden och republikens regering. I 77 § i Finlands republikanska regeringsform stadgades det att universitetet fick hålla sin rätt till självstyrelse. Kanslern skulle även i fortsättningen företräda universitetet i förhållande till statsmakten. Kanslern beviljades också rätt att närvara vid Statsrådets plenum när ärenden som gällde universitetet behandlades. Helsingfors universitets verksamhetsprinciper fastställdes i de nya statuterna år 1924.
Genast efter självständigheten byggde hela Finlands utrikesrepresentation till stora delar på Helsingfors universitet. Universitetets professorer och forskare hade den språkkunskap och kulturkännedom som behövdes för arbetet, samt en hel del internationella kontakter från tidigare. Universitetets lärare hade också framträdande roller i riksdagen och statsrådet. Hälften av Finlands statsministrar under perioden 1918–1944 var professorer vid universitetet. Även Finlands utvidgade förvaltningsmaskineri, skolväsende, armé och näringsliv behövde akademiskt utbildade personer i sin tjänst. Behovet av att utöka den akademiska utbildningen var skriande.
Republiken Finland hade dock stora svårigheter att finansiera universitetets verksamhet. Resurserna räckte inte till för att inrätta nya tjänster vid universitetet eller understöda forskningsprojekt. Vetenskapen var i kris. Många forskare bytte bransch och började arbeta för industrin och förvaltningen eller flyttade utomlands. Utvecklingen av den finländska vetenskapen, som hade börjat så lovande i början av 1900-talet, var i fara. När det uppdagades att Finland höll på att halka efter i den snabba vetenskapliga utvecklingen började vissa ministerier, fonder och både inhemska och utländska stiftelser att finansiera en del av universitetets forskning.
År 1924 bestod universitetet av fem fakulteter: teologiska, juridiska, medicinska, filosofiska och agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten. Filosofiska fakulteten var indelad i två sektioner: historisk-filologiska och matematisk-naturvetenskapliga. I början av 1900-talet var nästan två tredjedelar av studenterna inskrivna vid filosofiska fakulteten. Situationen förändrades så småningom när de nya ämnena vid de andra fakulteterna etablerade sig. I mitten av 1900-talet skiftade fokus för universitetsundervisningen från humaniora och samhällsvetenskap till teknik, naturvetenskap och medicin.
År 1920 fanns det 56 ordinarie professorer vid Helsingfors universitet. Fram till år 1930 utökades antalet professurer med 30 stycken. Sammanlagt var antalet undervisningstjänster 142 år 1920 och så många som 256 år 1940. Universitetets forskning och undervisning gjordes mångsidigare genom att dela läroområden, inrätta nya tjänster inom nya områden och omvandla extraordinarie professurer till ordinarie tjänster. En delorsak till att antalet tjänster ökade var att man grundade parallella finsk- och svenskspråkiga tjänster, vilket var en följd av språktvister vid universitetet som tagit sig tämligen radikala former.
Universitetets lokaler utvidgades också. Nya lokaler byggdes på Brobergsterrassen och i Tölö och en långsiktig byggnadsplan utarbetades både för att utvidga huvudbyggnaden och för att bygga Forsthuset, institutionen för odontologi och serologi och kvinnokliniken.
Antalet studenter började öka kraftigt i slutet av 1920-talet. År 1930 fanns det fler än 5 000 närvarande studenter vid universitetet. I början av 1930-talet tillhörde Finland de länder som hade flest högskolestuderande i relation till befolkningsmängden.
När Finland blev självständigt var Helsingfors universitet republikens enda universitet. Snart grundades två nya universitet: Åbo Akademi (1919) och Turun Suomalainen Yliopisto (Åbo universitet, 1920). Dessutom grundades nya högskolor som snabbt blev ett betydande tillskott till vetenskapssamhället.
I december 1939 avbröt vinterkriget undervisningen och forskningen vid Helsingfors universitet. Alla män som var lämpliga för militärtjänst kallades in och universitetets samlingar evakuerades. Under vinterkriget stupade 520 unga forskare och studenter. Under det flera år långa fortsättningskriget (1941–1944) gjorde universitetet sitt bästa för att studenterna trots allt skulle ha möjlighet att studera. Man skickade läspaket och till och med gästföreläsare till fronten. Men kriget avbröt ändå studierna för många, och efter kriget var det ofta en stor utmaning att återvända till föreläsningssalarna. Under flygbombningarna av Helsingfors 1944 träffades universitetets huvudbyggnad, och bland annat de ursprungliga konstverken i solennitetssalen förstördes. Under mellanfreden 1940 förlänade marskalk Mannerheim universitetet Frihetskorset för sina fosterländska insatser.
Efter andra världskrigets slut ålade de segrande staterna Finland att betala krigsskadestånd. Tyngd av skadestånden och återuppbyggnaden var den politiska atmosfären inflammerad under en period som kallas farans år, 1944–1952. Krigen hade ändå bekräftat sinnebilden av att intelligentian var solidarisk med nationen och hade ett samhälleligt uppdrag. Universitetet främjade för sin del statsmaktens efterkrigstida mål att skapa en stark och samhälleligt jämlik socialstat.
Efter andra världskriget trodde man allmänt i västländerna att nationalekonomierna med hjälp av ett gott forskningssystem i fortsättningen skulle kunna svara på konjunkturväxlingar i världsekonomin och förändringar på marknaden. Vetenskaplig kunskap skulle trygga den ekonomiska, politiska och kulturella konkurrenskraften. Detta förändrade på ett avgörande sätt förhållandet mellan universitetets vetenskapssamhälle och den omgivande världen. Samhället omkring universitetet började alltmer målmedvetet styra den forskning som bedrevs vid universitetet. Universitetet ställde sig bakom statsledningens idéer om forskningens karaktär och uppgift.
Vetenskapen utvecklades snabbt; år 1953 presenterades DNA-molekylens struktur och 1969 landade människan på månen. Efter andra världskriget förändrades också forskningens karaktär, när stora forskningsgruppers samarbetsprojekt delvis ersatte det tidigare individuella forskningsarbetet. Fenomenet med stora forskningsprojekt som började förekomma över hela Europa kom att kallas "Big Science". Dessa projekt finansierades av staten eller privata företag. De leddes centraliserat och knöt till sig tiotals, om inte hundratals forskare samtidigt. Projekten förväntades producera betydande vetenskapliga genombrott och arbetsfördelningen mellan forskarna var väl avgränsad.
Stora internationella forskningsprojekt producerade ofta värdefulla nya grundforskningsdata och innovationer som kunde ge ekonomisk nytta. De finländska forskarna ville gärna gå i bräschen för vetenskapen, men på 1950-talet saknade Finland ekonomiska resurser att grunda laboratorier och forskningsgrupper som krävde stora investeringar. Det första Big Science-projektet Finland deltog i var ett projekt för forskning om fredlig användning av atomenergi och kärnfysik som startades av USA:s president Eisenhower och började i Finland 1955. I projektet deltog forskare och experter från Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Finlands Akademi, forskningsinstitut vid andra universitet och de största kraftföretagen.
Det finländska vetenskapssamfundet trodde starkt på den västerländska vetenskapstraditionen. Som en följd av forskningens globalisering strävade man inte längre efter att bedriva enbart finländsk vetenskap. Kontakterna stärktes under utlandsresor som blev allt vanligare och genom vilka de färskaste forskningsrönen spreds till Finland, samtidigt som finländarnas vetenskapliga framgångar spred sig utanför landets gränser.
Småningom började den finländska vetenskapen nå den internationella toppen. År 1936 mottog den finländska matematikern L. Ahlfors Fieldsmedaljen, 1945 fick professor A. I. Virtanen Nobelpriset i kemi och 1967 var professor Ragnar Granit en av mottagarna till Nobelpriset i medicin. År 1945 grundades också den nya Statsvetenskapliga fakulteten som hade planerats en längre tid. Under åren efter kriget grundades också Finlands Akademi (1948), som snart blev en nationell symbol för finländsk vetenskap. Som en aktör som för samman de bästa inom vetenskapen och konsten blev Finlands Akademi ett mäktigt finansieringsinstitut för vetenskapen.
Det finländska samhället genomgick stora ekonomiska och sociala strukturförändringar på 1950-talet: välfärdsstaten byggdes upp, näringsstrukturen förändrades, befolkningen ökade och den moderna tekniken fick sitt genombrott. Samtidigt sammankopplades socialpolitiska reformer och ekonomisk tillväxt och den samhälleliga verksamheten blev mer planmässig.
Vetenskapen sågs som en betydande produktionskraft och forskningen ansågs spela en viktig roll för den ekonomiska tillväxten. Utbildning ansågs vara en investering som skulle betala sig tillbaka mångfalt. Med hjälp av utbildning försökte man också lindra missförhållanden i samhället och jämna ut skillnaderna i utvecklingen mellan olika orter i landet. Allt detta påverkade kraftigt Helsingfors universitet.
På 1960-talet utvecklades en statlig högskole- och vetenskapspolitik som ledde till att Finlands högskoleväsen utvidgades på ett aldrig tidigare skådat sätt. Antalet professorer sjudubblades, antalet studenter niodubblades och universitetsundervisningen bredde ut sig i ett nätverk som omfattade hela landet. Utöver de två universiteten i Åbo och Helsingfors universitet grundades även universitet i Tammerfors (1925), Jyväskylä (1934), Vasa (1968), Uleåborg (1959), Joensuu (1969), Kuopio (1972) och Lappland (1979).
Det var fråga om en betydande regional utvidgning av högskoleväsendet, även ur ett internationellt perspektiv. Med de här så kallade loken för den regionala utvecklingen strävade man också efter att svara på behovet av utbildning för de nya generationerna. Helsingfors universitet behöll sin karaktär som ett nationellt universitet där människor från hela landet studerade. Universitetet i huvudstadsregionen lockade studenter bland annat med ett mångsidigt studieutbud och landets största arbetsmarknad.
Antalet studenter ökade kraftigt från och med slutet av 1950-talet då de stora åldersklasserna efter krigen började studera. En allmänt förhöjd vilja att studera och efterfrågan på arbetare som avlagt examen förstärkte utvecklingen. I jämförelse med de övriga högskolorna minskade Helsingfors universitets relativa andel av de nya studenterna.
År 1945 inledde 75 procent av landets alla nya högskolestuderande sina studier vid Helsingfors universitet. År 1950 var den andelen 59 procent, år 1970 29 procent och år 2000 bara 20 procent. Trots det ökade mängden studenter vid Helsingfors universitet så mycket, att antalet nya studenter började begränsas vid alla fakulteter på 1960-talet.
Helsingfors universitet var den överlägset största institutionen för akademisk utbildning i Finland. År 1954 fanns det 135 ordinarie professurer vid Helsingfors universitet, 28 extraordinarie professurer och cirka 9 600 studenter. I alla universitet och högskolor i landet fanns det då 301 professurer och 16 000 studenter. Lärarkåren utökades snart kraftigt. Antalet professorer och biträdande professorer ökade under perioden 1965–1975 från 261 till 399, antalet lektorer och lärare från 96 till 239 och antalet assistenter från 277 till 602. Antalet lärare och studenter tiofaldigades från år 1954 till slutet av århundradet.
I samband med att högskoleväsendet utvidgades inleddes också en aktiv högskolepolitisk planering som återspeglade tidens anda. Till skillnad från andra länder var det i Finland studenterna som var initiativtagare till planeringen. Fram till 1950-talet var det Helsingfors universitets professorer som ledde högskolepolitiken. Från och med 1960-talet strävade även Undervisningsministeriet efter att delta i planeringen och styrningen av högskoleundervisningen och forskningen. Undervisningsministeriet utvecklades på 1970-talet till en verklig maktfaktor i högskolepolitiken och tidsperioden präglades av spänningar mellan universiteten och ministeriet.
1965–1975 var en betydande brytningsperiod för Helsingfors universitet, en period som karaktäriserades av ideell och politisk omvälvning. Studentrevolutionen som startat i Västeuropa och USA spred sig också till Finland. Det uppstod en konflikt mellan traditioner och radikala tankar, av vilka den mest spektakulära manifestationen var ockupationen av Gamla studenthuset 1968.
Universitetsvärlden politiserades och studentradikalismen proletariserades som en kraft i klasskampen mot kapitalismen åren 1970–1971. Ett av studentrörelsens mål var att demokratisera universitetets förvaltning genom att överföra beslutanderätt från professorerna till studenterna och den övriga personalen. Efter en lång konfliktfylld period infördes ett trepartssystem inom Helsingfors universitets förvaltning på 1990-talet. Det innebar att professorerna och de biträdande professorerna, den övriga personalen och studenterna fick en tredjedel var av platserna i förvaltningsorganen. Detta var en betydande förändring i universitetets traditionella maktstruktur.
Det pågick också en maktkamp mellan vetenskapsidkarna och Undervisningsministeriet, som representerade det politiska systemet, om undervisningens och forskningens oberoende och lärarnas undervisningsfrihet. På 1960-talet trodde man starkt på att planering, styrning och förenhetligande ledde till effektivitet. Arbetsgrupper tillsatta av statsledningen presenterade planer för utvecklingen av landets högskoleväsen. Utgångspunkten var att vetenskapen i Finland låg efter i den allmänna utvecklingen, och att det kunde åtgärdas bland annat med hjälp av forskarutbildning och långsiktig planering. Målet var också att förkorta studietiderna och minska antalet studenter som avbröt sina studier.
Universitetet genomförde flera stora examensreformer och införde studiehandledning och studierådgivning. Universitetet fick extra medel genom att ta i bruk system för resultatstyrning, rapportering och utvärdering. Högskolornas centralförvaltning centraliserades till Undervisningsministeriet och en universitetslag som omfattade alla universitet stiftades och trädde i kraft 1992.
På 1960-talet började också antalet forskare öka kraftigt. I början av 1960-talet inrättades forskaranställningar, och i och med det fick forskarna en egen yrkeskår. Även den tidigare relativt lilla förvaltningskåren växte betydligt. På 1960-talet fick Helsingfors universitet också sina första heltidsinformatörer. Universitetet blev betydligt mer känt i hemlandet. Finländarnas synlighet i det internationella forskarsamhället ökade också när de deltog i och ordnade internationella seminarier, kongresser och symposier, och publicerade publikationer i samband med dem.
År 1972 övergick man i Finland från folkskollärarutbildningen till grundskolesystemet och klasslärarutbildningen övertogs helt av universiteten. För att ge den utbildningen grundades en ny pedagogisk sektion vid Helsingfors universitets filosofiska fakultet år 1974.
Utöver detta fick universitetet forsknings- och försöksstationer runt om i landet för att tillgodose främst naturvetenskapliga forskningsbehov. I dag sträcker sig nätverket av universitetets verksamhetsställen från Tvärminne i Hangö till Kilpisjärvi i Lappland.
Under 1990- och 2000-talet förändrades fakultetsindelningen vid universitetet mer än under hela dess tidigare historia sammanlagt. Filosofiska fakultetens sektioner upphöjdes 1992 till fakulteter: Humanistiska, Matematisk-naturvetenskapliga och Pedagogiska fakulteten. Den filosofiska fakulteten lever numera kvar endast i form av promotioner.
År 1995 sammanslogs Veterinärmedicinska högskolan med universitetet och blev Veterinärmedicinska fakulteten. År 2004 inledde Farmaceutiska fakulteten, Biovetenskapliga fakulteten och Beteendevetenskapliga fakulteten sin verksamhet. Beteendevetenskapliga fakulteten ersatte den tidigare Pedagogiska fakulteten. I dag har universitetet elva fakulteter.
På 1980-talet förändrade den snabba utvecklingen av informationsteknologin och den globala kommunikationen samt en allt hårdare internationell konkurrens forskarsamhällets väsen och vetenskapsområdenas inbördes betydelse vid universitetet. Områden som datateknik, medicin och tillämpade naturvetenskaper växte snabbt.
År 1987 var Helsingfors universitet först att registrera internetadressen helsinki.fi och år 1991 lanserade Linus Torvalds, som studerade datavetenskap vid Helsingfors universitet, operativsystemet Linux som han kodat. År 1997 publicerades den första doktorsavhandlingen i elektroniskt format.
I slutet av 1900-talet började universitetet ingå allt fler forskningsavtal med utomstående aktörer, såsom statliga vetenskapliga kommittéer, stora forskningsinstitut, den offentliga sektorn och även den privata industrin. I mitten av 1980-talet hade universitetet ingått över hundra forskningsavtal. Ungefär en tredjedel av avtalen gällde naturvetenskapliga områden och en tredjedel tillämpad naturvetenskap.
Efter recessionen som ruskade om den finska samhällsekonomin i början av 1990-talet betraktades vetenskapen och tekniken som redskap för att höja den nationella konkurrenskraften och producera innovationer som kunde ge ekonomisk nytta. Statens forsknings- och utvecklingsfinansiering riktades i synnerhet till tillämpad och teknologisk forskning.
Karakteristiskt för sekelskiftet var också att fokusera på mer begränsade specialkompetensområden. På 1990-talet uppstod spetsenhetstänkandet, vars centrala mål var att stärka de mest framgångsrika forskningsgrupperna, eller de forskningsgrupper med mest potential såväl nationellt som internationellt. Detta sätt att tänka lyfte upp Helsingfors universitet bland de bästa universiteten i Europa.
År 1995 anslöt Finland sig till Europeiska unionen, men redan 1988, under Università di Bolognas 900-årsjubileum hade man kommit överens om samarbete mellan och gemensam utveckling av universiteten i Europa. I takt med att den internationella mobiliteten underlättades kom allt fler finländska studenter att studera utomlands någon gång under sin studietid inom ramen för vänskaps- och utbytesavtal mellan olika universitet. Helsingfors universitet mottog också betydligt fler utländska studenter än tidigare.
Universitetet anslöt sig till studentutbytesprogrammet Erasmus år 1992. Programmet gjorde det möjligt att vid hemuniversitetet godkänna grundstudier som genomförts vid ett annat europeiskt universitet. År 2005 trädde den nya examensstrukturen i enlighet med Bolognaavtalet i kraft också vid Helsingfors universitet.
På 2000-talet genomförde staten en universitetsreform som ökade universitetens autonomi. Universiteten blev från och med 2010 självständiga juridiska personer som hade allt större möjligheter att själva styra sin ekonomi och organisation och bedriva en självständig personalpolitik.
I och med reformen valdes knappt hälften av medlemmarna i Helsingfors universitets styrelse utanför universitetet, alla tjänsteförhållanden ombildades till anställningsförhållanden och antalet ämnesinstitutioner minskade från 67 till 24.
År 2010 bestod universitetsgemenskapen av cirka 35 000 studenter och 500 professorer, och Helsingfors universitet hörde till de bästa mångvetenskapliga forskningsuniversiteten i världen. I förhållande till de övriga universiteten i landet skiljer sig Helsingfors universitet från mängden med sin vetenskapliga kvalitet och mångsidighet och sitt betydande antal studenter och lärare.
Efter 2010 har universitetet genomgått många förändringar. De små utbildningsprogrammen bestående av ett ämne har utvecklats till bredare program för att svara på den moderna mångvetenskapliga approachens krav på vetenskapen och samhället. Universitetets ekonomi har också påverkats av betydande nedskärningar och justeringar, vilket har tvingat universitetet att söka allt mer finansiering från externa källor (t.ex. Europeiska unionen, företag och stiftelser) som komplement till statens basfinansiering. Trots nedskärningarna i finansieringen tillhör Helsingfors universitet fortfarande den bästa procenten av världens universitet och är Finlands ledande traditionella universitet.
[SU1]Tässä on suomeksi kirjoitusvirhe, "toimintaperjaatteet"